-
”Tack Johanna och Oscar för artikeln i SvD. Det kändes mycket bra. Men det har blivit väldigt snett i den här frågan och då räcker det inte med att visa det. Internt behöver vi veta mer. Det är viktigt att vi vet varför det blev så. Är det så att Erlandsson beslutade att skicka ner besluten till länsstyrelserna och juridiskt hindrade Naturvårdsverket att gripa in, och så missade regeringen det – eller? Den här frågan är krånglig och det finns förstås en lokal debatt, så vi behöver veta sakläget snarast. Visst finns det personal på Riks, som kan det här?”
Till att börja med förstår jag att det här sätter myror i huvudet på medlemmar, det är en riktig härva.
Det enkla svaret är nej. Erlandssons och den förra regeringens avsikt med att låta länsstyrelserna ta besluten om licensjakten efter varg var inte att hindra regeringen och Naturvårdsverket att gripa in – avsikten var att hindra oss från att driva saken till domstol. Vi har som ni kommer ihåg lyckats stoppa licensjakten på det viset två gånger. Det ville förra regeringen med Eskil Erlandsson i spetsen få stopp på. Att det verkligen var avsikten bakom politiken framgick av en debattartikel som Erlandsson skrev några dagar innan valet, där han fiskar röster bland jägarna: https://db.tt/6DdgL57K
Det var det enkla svaret, nu kommer det lite längre. Om jag nu ska förklara lite närmare är det nog bäst att jag redogör för saken kronologiskt. Även om det kommer att ta en del plats.
Som ni säkert känner till var Naturskyddsföreningen tills för några år sedan helt utestängd från möjligheten att överklaga jaktbeslut, vi saknade talerätt. Men så lyckades Joanna Cornelius, min juristkollega här på rikskansliet, faktiskt rå på den saken genom att vinna målet om den så kallade Kynnavargen – en genetiskt värdefull varg. Genom att använda oss av praxis från EU-domstolen lyckades vi tilltvinga oss rätten att överklaga jaktbeslut.
Att vi lyckades med det beror på att vargen är skyddad av EU:s art- och habitatdirektiv. Därför kunde vi använda EU-domstolens uttalanden i målet om den så kallade Slovakiska Brunbjörnen. I det avgörandet uttalade domstolen att det är en plikt för medlemsländernas domstolar att ge miljöorganisationer rätt att överklaga, om det går att tolka in detta i den nationella lagstiftningen.
Med uttalanden från svenska Högsta Förvaltningsdomstolen i bagaget, kunde vi sedan få stopp på Naturvårdsverkets beslut om licensjakt efter varg 2013 och 2014. Det gav upphov till en del upprörda känslor från vargskeptikerna, som bland annat menade att Naturskyddsföreningen stoppade ”demokratiska beslut”. Men det är faktiskt inget konstigt att domstolar stoppar olagliga beslut, makten utövas under lagarna enligt Regeringsformen.
Det som sedan hände var att rovdjurspropositionen röstades igenom i riksdagen i december 2013. I denna proposition lade dåvarande regeringen fast – helt ovetenskapligt – att vargen uppnått EU:s stränga regler om ”gynnsam bevarandestatus”, ett mått på en populations livskraft. Det var också här man bestämde ett mål för hur många vargarna ska vara, ”miniminivåerna”. Dessutom skrev man in att det i fortsättningen ska vara länsstyrelserna som tar beslut om licensjakt efter varg.
Den nya regeringen ville inte ändra på den här ordningen. Stefan Löfven gick till val med löftet att länsstyrelserna skulle få besluta om en licensjakt efter varg, så det var väntat att det inte blev någon ändring på den punkten. Även Naturvårdsverket anser sig uppenbarligen bundna till rovdjurspropositionen.
Som jag skrev ovan var avsikten bakom att ge länsstyrelserna rätt att ta beslut om licensjakt – åtminstone till en viss del – att undkomma domstolsprövningar.
Det som Eskil Erlandsson och den förra regeringen gjorde var att utnyttja en paragraf i jaktförordningen, som funnits länge. Bestämmelsen säger att beslut om jakt från länsstyrelserna bara får överklagas till Naturvårdsverket, men inte vidare till förvaltningsrätten. Regeln har antagligen kommit till för att inte domstolarna ska överlastas med jägares överklaganden om tilldelningen i älgjakten.
Vi kan alltså fortfarande överklaga beslut om licensjakt, men bara till Naturvårdsverket. Eftersom verket är själva arkitekten bakom licensjakten efter varg, kan man knappast förvänta sig att man kommer att bifalla något överklagande vi gör – om nu inte besluten är så uppåt väggarna att till och med Naturvårdsverket vill få bort dem (Dalarnas licensjaktsbeslut ligger faktiskt rätt nära den gränsen).
Så varför kan vi jurister inte göra om tricket med Kynnavargen och använda oss av EU-domstolens avgörande om den Slovakiska brunbjörnen? Jo, det har att göra med att EU-domstolen uttalade en plikt att tolka den nationella lagstiftningen så långt det går för att ge miljöorganisationer talerätt. Tolka. Men vad händer om det finns en svensk regel som är så klar och tydlig att den inte går att tolka förbi? Det är där mitt problem ligger. Jag är rätt säker på att överklagandestoppet i jaktförordningen 58 § är just en så klar och tydlig regel som inte går att tolka sig runt. Tyvärr.
Nu letar vi med ljus och lykta efter mer stöd i EU-rätten för att rå på överklagandestoppet. Vi sitter och läser besluten om licensjakt efter varg som kommit från länsstyrelserna i Örebro, Värmland och Dalarna som tillsammans innebär jakt på 44 vargar. Långt mer än det tidigare jaktrekordet på 28 vargar. Det vore illa om vi inte kunde göra något åt saken – men chanserna är ytterligt små.
Hoppet står fortfarande till att regeringen ska reagera, efter Kammarrättens dom om att licensjakten 2013 var olaglig. Det har också kommit ett svar på ett brev vi skickat till EU-kommissionen från den nya miljökommissionären Karmenu Vella som innebär ökad press på regeringen. Men tiden för att regeringen ska sätta stopp för licensjakten börjar rinna ut.
